Varför lurar man sina barn?

På förekommen anledning. Sonen tappade en tand.  Vi lägger det i ett glas vatten för att den ska ”värpa” pengar. Tandfén, jultomten, påskharen, vad är det egentligen?

Traditioner?

Varför vi gör det kan jag inte ge något bättre svar på än traditioner. Mina föräldrar gjorde samma sak för oss. Jag kan dock inte minnas att jag någon längre stund verkligen trodde på att tänderna skapade pengar. Påskharen har nog aldrig varit speciellt trovärdig och jultomten förstod man någon gång i 9-10års-åldern att det var morfar eller någon annan som var utklädd.

Jultomten är ju en riktigt gammal tradition. Troligen har han sett ut på samma sätt som idag sedan början av 1900-talet. Men varför hittar man på jultomten och framför allt vad är syftet med att lura sina barn med dessa påhittade väsen? För att det är kul att de tror på något som inte finns?

Vill man se sina barn rädda för jultomten? Vill man att de ska ingjutas någon form av respekt för det okända eller vill man på något vis behålla någon form av kontroll över deras liv?

Andra situationer

I andra fall kan man hitta anledningar att lura barnen. Man kan använda lögnen som ett medel för att slippa konfrontation (skrik och gnäll). Man kan få barnen att ändra fokuspunkt eller uppfattning då de inte har lika mycket kunskap som vi. I annat fall kan det handla om att man inte själv vet svaret på barnets fråga, men inte vill verka okunnig och hittar då på något svar. Men för jultomten eller tandfén kan jag inte hitta någon sådan anledning.

Jag skulle gissa att de flesta, liksom vi, säger att de använder jultomten därför att det är en tradition? Varför har man skapat en tradition som går ut på att lura sina barn? Jag kan inte förmå mig att komma fram till något bra svar på vad syftet är.

Har jag missat något? Är det någon som har något vettigt svar på frågan?

  • Pingback: Tweets that mention Varför lurar man sina barn? | Andreas Wedbergs blogg -- Topsy.com()

  • Annelie

    Intressant! Om vi går tillbaka ett par hundra år i tiden, så trodde folk (även vuxna) på tomtar, troll, älvor och andra väsen. Dessa varelser och sagor var en naturlig del av vardagen, ett sätt att förklara det man inte kunde förstå. Men idag vet vi mer om världen omkring oss. Vi har fått vetenskapliga förklaringar på det som förr var mystiskt och skrämmande. Varför försätter vi då att berätta dessa sagor för våra barn? Jo, genom att vi gör det, skyddar vi barnen från en verklighet som är långt mycket svårare att leva i och förstå än vad sagans värld är. Vi gör inte detta för att luras eller skrämma barnen. Vi ger dem en gåva i form av en kulturskatt som vi själva inte vill glömma bort! Vi önskar att våra barn också ska få känna känslan man själv hade i magen när man stod i fönstret och tittade ut och väntade och längtade efter tomten en julaftonskväll…
    I vår familj är det så att tomten kommer bara så länge någon tror på honom, och därför ”tror” alla våra barn fortfarande på tomten, trots att de nu är ganska stora. De vill ha sin tomte! :-)
    //Annelie